Yngve Brothén

2004-10-05


Flagnad självbild
Yngve Brothén, Galleri Helle Knudsen, Stockholm, 25/9 - 17/10 2004
Text: Leif Mattsson

I Yngve Brothéns värld flagnar och bleknar barndomens hågkomster, i vissa fall så till den grad att de hotas att upplösas i en kaskad av klirrande glasskärvor.


Att använda sitt eget liv och sin barndom som motiv är förmodligen en av de vanligaste ingångarna till ett begynnande konstnärskap. Detta bruk av det allmängjorda privatlivet var för expressionisterna en självklarhet, liksom för sentida realister. Och naturligtvis kan man i konsthistorien hitta fler exempel, som hos holländaren Jan Vermeer och den franske sjuttonhundratalsmålaren Chardin för att nämna ett par.

Det är i den traditionen Yngve Brothén (f. 1955) arbetar. Naturligtvis inte med någon sjuttonhundratalsteknik men ändå med samma kvardröjande intresse för hemmet, jaget och familjen. Inte sällan är det självporträttet som får bli Brothéns signum för det privata och då som blekta minnesbilder från barndomen. När familjen dyker upp är det i en skildring där instängdheten och tryggheten färgat väggarna gråblå. Detta i kombination med Brothéns speciella krackeleringsteknik, kan leda associationerna till Edouard Vuillards bilder i det tidiga nittonhundratalet. Liksom denne, applicerar Brothén ett visuellt brus på bilden vilket placerar den i ett närmast självupplösande tillstånd. I Vuillards fall är det färgfläckar, i Brothéns fall flagor och krackeleringar. Den fotografiska realismen avtar men den minnesrelaterade tilltar; bilden blir lika kristallklar som i en dröm, men också lika svårfångad.

Ännu längre tycks Brothén vilja söka sig i de verk där motivet skurits ut i glas. På ett fascinerande sätt hålls skärvorna samman trots sin synbara "önskan" att demolera bilden. Som en sinnebild för det sönderfallande jaget eller som en teknisk innovation är de intressanta. De kompletterar också de övriga glasmålningarna med sin experimentella estetik och försätter samtidigt betraktaren i ett pendlande tillstånd mellan igenkännandes nostalgi och överrumplingens häpnad.

Stockholm 2004-10-05 © Leif Mattsson