Gunnar Larson är en subtil bildberättare med en tydlig känsla för valörer. Hans visuella värld, som växlar mellan det självklara och det obestämbara, har minnet som reskamrat. Hågkomster i upplösning blir till kristallklara syner, som snart åter försvinner in i bildytans textur. Den fysiska världen sviktar; inget tycks längre vara helt sant - eller osant.
      Huset som brinner i solnedgångsrosa färgtoner är kanske en drömsyn - eller ett konstnärens fria bruk av begreppen "hus" och "solnedgång". Sammanställningen skapar ett visuellt centrum när de båda begreppen ingår i tillfälligt äktenskap.

I målningen "skuggan" avtecknar sig den ljusa figuren mot en mörk fond, med slagskuggan som trotsig medaktör. Vad figuren förlorat i plastisk form balanseras av skuggans dramatiska framtoning. Rollerna har här bytt plats så att de mörka partierna kommit att bli bildens betydelsebärare, men de är naturligtvis fortfarande helt avhängiga den ljusa figuren som kastar skuggan.
      I naturskildringarna återkommer samma inbördes skiftande hierarkiska spel mellan huvudsak och bisak. I vissa fall ges till och med själva papperstexturen huvudrollen, med sina skrynklor och veck. Begreppet "natur" lånar där sin karaktär av underlagets strävhet och de organiska formerna: träden, jorden och himlen, får underordna sig mediets målartekniska förutsättningar.

Stockholm 2007-10-10 © Leif Mattsson

"Skuggan” © Gunnar Larson. Foto: Nadja Ekman