I målningen ”Björkskog och vedbod”
(akryl och akvarell) skapas en immateriell och drömlik stämning. Som ett bortglömt fotografi; nött, tummat och suddigt men ändå med minnets kristallklara skärpa. Detaljerna är vaga men helheten desto tydligare. Björkarna är bara några grova vita sträck och vedboden endast en röd antydan och ändå förblir bilden som etsad på näthinnan.

I flera landskapsbilder från Österlen
lägrar sig stillheten. Tiden stannar upp och träden står i givakt mot det horisontella landskapets lugn. Delformerna underordnar sig bildens totala uttryck. Ljust och mörkt samverkar till enkla och rena kompositioner. Ett livs samlad målarkunskap manifesteras här i absolut koncentration.

I andra bilder,
som ”Teckning”, lånar sig bläcket till en skarp och omedelbar observation. Med en variation mellan djupaste svärta och tunnaste skirhet ”skrapar” Larson fram en bild fylld av ögonblickets direkthet, som ett dagboksblad eller en not för minnet. Figuren som verkar ha drattat på ändan, sitter med hårt sammanpressade knän och borstar av sig något skräp på axeln.
Eller är det en stilla avklädningsakt? En kvinna som tar av sig sin blus? Larson hjälper oss inte i tolkningen av bilderna. Det verkar heller inte finnas något hemligt budskap dolt i bildernas former. Ingen tolkning är mer rätt än någon annan. Detta ger betraktaren en stor frihet att själv läsa in eventuella bibetydelser eller psykologiska undertexter. Mitt råd är dock att avstå från detta och bara se. För hos Gunnar Larson rör det sig om ett befriande ordlöst måleri.

Stockholm 02-10-13 © Leif Mattsson

Källa omkonst (läs här)